Prenumerera på Om anhöriginvandring

29 maj 2012

Asyl 22

Publicerat av Jesper Räftegård kl. 11.02. 2 kommentarer.

Sedan många mandatperioder tillbaka har svenska regeringar gjort vad de kunnat för att fula ut asylsökande med cirkelmässig byråkrati.

Så här gör vi i dag: För att söka asyl måste du befinna sig i Sverige, och för att kunna resa till Sverige måste du ha pass och visum. Pass är dock allt från farligt till omöjligt att ansöka om ifall du är förföljd eller bor i ett land utan passmyndighet. Visum kan du ansöka om vid den svenska ambassaden eller konsulatet i ditt hemland, men asyl är inget giltigt skäl att beviljas visum, så ber du om visum för att fly till Sverige, då får du inget. Dessutom nekas du förmodligen visum, även om du kan påvisa något på papperet giltigt skäl att resa till Sverige, om du kan misstänkas vilja söka asyl. Om du tillhör någon grupp som har anledning att fly från ditt hemland, genom att exempelvis ha giltiga asylskäl, så tillhör du givetvis denna riskgrupp.

Tänk så finurligt. På det viset kan vi klara av konststycket att dribbla bort människor med rätt att söka asyl och samtidigt säga "oj så vi respekterar de mänskliga rättigheterna, vi är förfärligt generösa".

På det viset har det förstås varit länge. Ny för mig var däremot taktiken vi använder för att stoppa anhöriginvandring, åtminstone då det handlar om att hindra somaliska barn från att bo hos sina föräldrar i Sverige, vilket de har rätt till. Migrationsöverdomstolen har nämligen beslutat att de här barnen inte ska behöva ha pass, utan att det ska räcka med ett DNA-test som bevisar att deras föräldrar redan bor i Sverige. Med det beslutet öppnas ju en lucka i vår ogenomträngliga regelmur. Låt vara att barnen först måste ta sig till Nairobi i Kenya, ett grannland till Somalia, men klarar de bara det så låter det ju inte särskilt fint att neka dem DNA-tester, bara för att de kanske kommer vilja stanna hos sina föräldrar i Sverige om resultatet skulle visa att de har rätt till det. En sådan lögn köper knappt ens de mest härdade av blundare.

Hur har vi löst det? Jo, vi håller helt enkelt ambassaden i Nairobi stängd, för att sedan meddela i en intervju i svensk lokalteve att de föräldralösa somaliska barnen i Kenya får lov att söka sig till en svensk ambassad i något annat land i stället.

Betyder det att public service numera har i uppdrag att sända tolkade sändningar av Tvärsnytt på offentlig plats i afrikanska länder? Knappast, men jag vill inte gärna skriva vad jag verkligen tänker. Det är in i helskotta svårt att få något sagt om hur vi behandlar flyende människor utan att börja ställa otrevliga diagnoser på dem som vill fortsätta likadant.

Svensk asylpolitik brukar kallas generös, men det enda som är generöst tilltaget med den är avståndet mellan vad de som utformar den säger och vad de gör. Och kanske, om jag kan få lov att diskutera metafysik i någon bisats, deras inneboende fulhet.

Joseph Heller beskriver i sin roman Moment 22 från 1961 en liknande cirkelbyråkrati: För att bli frikallad från militärtjänst krävs att man är galen, men om man ansöker om att bli frikallad så kan man inte vara annat än frisk, och därför går det inte att bli frikallad. Uttrycket har alltså sitt ursprung i antikrigspropaganda, och visst är även dagens asylpolitik ett slags krig – mot krigsoffer och förföljda människor.