När en kommun vill köpa in mat till förskolebarn, så preciserar de givetvis vad det är för mat som ska köpas in. Till det implicita hör exempelvis att maten ska vara tjänlig som människoföda och inte smaka soppåse. Till det explicita hör antagligen sådant som de lagstadgade kraven om näringsriktighet, att maten ska vara ekologisk eller kanske vegetarisk, eller till och med att det ska vara si och så många kilo fisk, standardmjölk eller knäckebröd av det ena eller andra slaget, laktosfri mat till mjölkallergiker och så vidare.

Nog förvånas väl ingen över detta, för det finns inget märkligt i tanken att köparen bestämmer vad som ska köpas. Jag menar, tänk om kommunen beställde hundra kilo morötter men fick grillkorv istället? Ett företag som vunnit en sådan upphandling av morötter skulle knappast leverera hot dogs, och försvara det med: Lägg er inte i våra produktionsmetoder! Ni har ingen rätt.

Inte heller borde det vara möjligt för någon grillkorvsleverantör att dra en kommun, som köpt dyra morötter av något annat företag, inför rätta, av den anledningen att leverantörens egna mjölfettstänger av korvkaraktär är billigare, och att det därför handlar om en felaktigt genomförd offentlig upphandling.

Förutom på en enda punkt, tydligen.

Det råder stor osäkerhet bland de kommuner som vill ge barn och äldre mat som har producerats med högre krav på miljöhänsyn och djurskydd. Den största svenska grossisten, Servera, har systematiskt dragit kommunerna inför rätta och domstolarnas beslut är motstridiga.

Vad är det då för fel, menar Servera, på kraven som ställs i upphandlingarna? På vilket sätt är "fläsk" en produkt kommuner gärna får köpa, medan en beställning på "mindre plågat fläsk" på något olagligt vis "snedvrider konkurrensen och utestänger utländska producenter"?

Marknadschefen på Servera, som heter Nils Berntsson, förklarar så här för Ekot:

Onödigt långa krumbukter för att bara få sagt att de inte lägger sig i hur djurskyddet ser ut i produktionsledet, tänker jag. I ett annat inslag i Ekot invecklar han saken så här istället:

Reder man ut krumelurspråket han försöker gömma sig i, så blir det ungefär så här: Vi kollar ju inte så noga vad vi levererar, och därför utsätts vi för olaglig konkurrens, om någon beställer så detaljerat att vi måste titta närmare på saken. Vår ignorans är en konkurrensfördel som inte får begränsas!

Med den inställningen borde de givetvis inte ha några köpare alls, vilket kanske är förklaringen till varför de ropar på domstol hela tiden.

För givetvis måste alla, även kommuner, få precisera sina beställningar och upphandlingar, åtminstone så länge det gäller sådant som alla har möjlighet att producera. Djurskyddsmjölk kan lika gärna tappas upp i Thiruvananthapuram som i Sundsvall.

Att djurskyddskött sedan är en underkategori till kött, har lika stor betydelse – alltså ingen betydelse alls – som att morötter och hot dogs båda är underkategorier till mat, eller hur man nu vill systematisera saken – det är inte okej att kräva att få leverera det ena när beställningen gällde det andra. Kraven på djurskydd eller miljövänlighet är alltså marknadsproblem i samma utsträckning som beställningar på morötter snedvrider konkurrensen till mjölkorvsfabrikanternas nackdel. Det är helt enkelt trams.

Avgränsningen av djurskyddskrav som marknadsvidriga kan kanske verka som ett helt godtyckligt undantag från principen att köparen bestämmer vad som ska inhandlas, men i själva verket måste det vara ett fullt avsiktligt genomfört undantag. Dylika tokerier uppstår inte av någon slump, och bakom finns förstås ett beslut om att djurskydd ska vara irrelevant vid offentlig upphandling. För man kan faktiskt fatta beslut även om man inte fattar något i övrigt.

Varför sedan sådant som är sämre för miljön, produceras under plågsammare förhållanden eller är av sämre kvalitet ska vara billigare, till och med när det krävs subventioner för att vara så, det är en annan och större fråga. Detsamma gäller varför konkurrens ska vara viktigare än det mesta av allt annat man kan bry sig om istället. Det kan ju knappast vara för kvalitetens skull, eftersom kvalitet gärna kompromissas bort till förmån för konkurrens.

Dagen efter att Djurrättsalliansen publicerat resultaten av sin minkfarmsgranskning den 9 augusti, gav Jordbruksverket hastigt ett antal länsstyrelser i uppdrag att inspektera flera minkfarmer.

Resultatet av de undersökningarna lades fram innan det faktiskt fanns något resultat att presentera! Detta skedde i ett pressmeddelande från Jordbruksverket den 13 augusti:

Länsstyrelserna i Blekinge, Kalmar, Skåne, Jönköping och Västra Götaland har i samarbete med Jordbruksverket oanmält eller med kort varsel genomfört kontrollbesök i cirka 40 procent av landets minkfarmer. De utförda kontrollerna har skett under perioden 10–13 augusti. […]

Sammanställningen av de fem regionala kontrollmyndigheternas resultat visar inte upp en bild som tyder på utbredd vanvård eller en generellt dålig omsorg om djuren. De avvikelser och påpekanden som vi framför allt fått rapporter om gäller skador och slitage på äldre burar och inredning, enstaka döda djur i burarna men i övrigt en låg frekvens av skador på djuren.

Kontrollanterna beskriver generellt djuren som lugna och välmående men pekar samtidigt på en del brister i miljöberikningen.

Myndigheterna har också noterat att några anläggningar inte har tillstånd för att bedriva pälsdjursuppfödning eller fört journal vilket är ett krav enligt gällande djurskyddsbestämmelser.

Jesús Alcalá, som begärt ut alla relevanta handlingar från Jordbruksverket, beskriver det så här:

Den 10 augusti håller regeringskansliet videomöte med Jordbruksverkets ledning. Djurrättsalliansens filmavslöjanden tas upp. En åtgärdsplan diskuteras. Någon timme efter mötet är arbetet i full gång. Från Jordbruksverket rings och mejlas till fem länsstyrelser. Länsstyrelserna uppmanas att snabbkontrollera minkfarmerna i respektive län. Det brådskar för regeringen vill få saken ur världen inom ett par dagar.

Ett pressmeddelande med resultatet av snabbkontrollerna, det vill säga med den nödvändiga motbilden till Djurrättsalliansens skildring, är redan inplanerat till den 13 augusti. Men det är inte lätt att utföra så många kontroller på så kort tid. Varken Jordbruksverket eller länsstyrelserna vet ens hur många minkfarmer som finns. Ännu den 11 augusti är listan över minkfarmer inte klar och den ansvariga tjänstemannen på Jordbruksverket får be länsstyrelserna om ursäkt: "Ber om ursäkt att ni fick vänta. Listan som jag bifogar är inte uppdaterad… Registerenheten jobbar med att ta fram en aktuell lista".

När pressmeddelandet ska gå ut har verket inte fått fler än sju av de 39 inväntade checklistorna, plus några korta nedteckningar av samtal med länsstyrelserna och två mejl som på några få rader redogör för intrycken från två farmbesök i Västra Götaland och fyra i Skåne. Någon kontrollrapport, som ju är inspektörens enda rättsgiltiga bedömning, har verket inte. Inte en enda. Men planen följs och ett pressmeddelande skickas ut: 40 procent av landets minkfarmer har kontrollerats. Sammanställningen av resultaten tyder inte på dålig omsorg om djuren. Kontrollanterna beskriver djuren som lugna och välmående och med låg frekvens av skador. Bara enstaka döda djur hittades.

En vecka senare hade rapporterna kommit in och sammanställts, och Jordbruksverket gick ut med en ny rapport. Jordbruksverkets bild av att det inte förekommer någon »utbredd vanvård« eller någon »generellt dålig omsorg om djuren«, den kom att i själva verket sammanfattas så här:

De vanligaste anmärkningarna gäller skador och slitage på äldre burar och inredning samt enstaka döda djur i burarna. 28 % av de 39 besökta anläggningarna har saknat tillstånd enligt 16 § djurskyddslagen. 41 % (av 34 som kontrollerades) har inte fört journaler över döda djur. 85 % hade otillräcklig tillgång till föremål för sysselsättning, som är en del i miljöberikningen.

Jordbruksminister Eskil Erlandsson och regeringen satte alltså en statlig myndighet i arbete med att skyla över sanningen. Givetvis gjorde de det på grund av valet.

Vad har de egentligen för inställning till djurskydd i regeringen? Tja, vi vet redan att de tycker att om en näring bara är lönsam, då kvittar djurskyddet fullständigt. Vidare så beskriver Centerpartiet avvecklingen av Djurskyddsmyndigheten som en »regelförenkling« i sin rapport för en livskraftig närproduktion. (Vilket slags livskraft tänker de egentligen på?)

Djurskydd är uppenbarligen ett slags regelkrångel. Det är också intrycket man får när man läser deras förslag till mer »bonnförnuft« i djurskyddet. Tanken de har är att sänka kraven på djurskydd till en nivå som är »konkurrenskraftig« gentemot Danmark och Tyskland.

Bland annat vill de göra gränserna för det fullständigt oacceptabla vagare, och sedan förstås se till att de kontrollanter som följer lagen alltför noggrant blir av med jobbet. Och om djuren får bedövning innan de avblodas, så är ju djurskyddet egentligen fullgott.

Djurrättsalliansen noterade det fullständigt absurt motsägelsefulla i vad Jordbruksverket meddelade. »Inga större avvikelser«.

Att de var tvungna att leta för att hitta några farmer att undersöka är tydligen ingen större avvikelse. Att 11 av de 39 farmerna som de råkade stöta på var olagliga, det var tydligen inte heller någon större avvikelse. Av de 34 farmer där kontrollanterna bemödade sig att ens försöka se efter om man förde journal över döda djur, så var det bara 20 som efterlevde det kravet. Det var förstås inte heller någon större avvikelse.

Någonting att göra hade minkarna på åtta farmer av alla 39. Då får de vanligtvis golfbollar att leka med. Med litet tur kan en mink få leka med en golfboll så länge som hela sitt liv. Helt utan större avvikelser.

Av de 39 farmer som inspekterades, med över en halv miljon djur, så var det bara en enda som var helt utan anmärkning i rapporten. På den bodde 43 minkar.

Jesús återger fler icke-avvikelser ur det material som han hämtat ut från verket:

Inspektörerna har rapporterat om förekomsten av "halvuppätna djur" (mejl från Västra Götalands länsstyrelse 11 augusti), att en hel del minkar visar så kallade stereotypier, att två av de fyra kontrollerade farmerna i Skåne struntade i att behandla sjuka minkar, att flera minkfarmare avlivade minkar på ett plågsamt sätt, bland annat genom slag ihuvudet eller genom att vrida nacken av dem.

Flera farmare avlivar, i uppenbar strid mot Djurskyddslagen, minkar genom att vrida nacken av dem eller genom slag i huvudet. Det är djurplågeri, ett brott som myndigheterna är skyldiga att ta itu med. Men myndigheterna låter det passera. Ingen ingriper. Över 41 procent av farmerna förde inte journal över döda djur. Det är, återigen, ett brott mot Djurskyddslagen och farmarna borde ges ett föreläggande. Ingen åtgärd. Ett par farmer har ingen frys för förvaring av döda minkar i väntan på "destruktion". De döda djuren grävs ned. Det är ett brott mot Miljöbalken. Ingen åtgärd. Antalet skadade, döda eller halvuppätna minkar som upptäckts vid kontrollerna är faktiskt stort. Djuren har inte värnats som lagen föreskriver.

Är det kanske så att vi kanske bör omtolka inga större avvikelser något? Kanske menar de att så här illa är det, utan några större avvikelser. När det normala är pest, så är kolera ingen större avvikelse, om du förstår hur jag menar.

Sedan finns förstås rapporten som Jordbruksverket släppte. I den kan vi läsa något av vad som inrapporterades, farm för farm. Så jag gör en sammanställning här.

Västra Götaland

Här kontrollerades sju farmer, plus två ofullständiga rapporter. Sammanlagt handlar det om ungefär 150 000 djur. Tre av de nio farmerna var olagliga. En journalförde inte dödsfall, och på två farmer kontrollerades inte journalföringen. På fem av farmerna hade djuren ingen sysselsättning.

På fyra farmer rapporterades att en omfattande del av de 30 000 djuren trängts ihop på för liten yta. På de övriga farmerna fanns ungefär 120 000 djur, men rapporten berättar ingenting om ifall det varit för trångt. Det finns dock anmärkningar som antyder att så är fallet, i stil med »tre djur per bur«, vilket väl knappast vore värt att anmärka på om det inte vore något tokigt i det.

På fem av farmerna fann man döda eller skadade djur.

Utmärker sig särskilt gör den här beskrivningen av en farm:

Fyra skadade djur observerades. Flera burar var enligt de måttbestämmelser som gäller fram till 2011. Flera burar innehöll dock för många djur mot vad som är godkänt (upp till 6 stycken djur i en bur observerades). Flera burar lutade och var riskabelt uppställda, tre trasiga burar, utstickande föremål som kan göra skaderisk observerades i flera burar – främst trasig burnät med vassa kanter. Flera lyor var fulla med gödsel, främst i ett stall. Anläggningen var överlag mycket sliten och i dåligt skick.

Sammanlagt ska kontrollanterna i Västra Götaland ha kollat igenom 150 000 djur på tre dagar för att kunna uttala sig om farmerna som helhet.

Skåne

Här kontrollerades en farm, och från tre finns ofullständig rapportering. Sammanlagt handlar det om 18 400 djur. Två av farmerna var olagliga. Inga djur hade något att göra. Om två farmer finns särskilda anmärkningar:

1. Djurhållaren visste inte var de sjuka djur förvarades. Djuren flyttades till ensam bur, men behandlades inte. I vissa lyor fanns endast nätgaller.

2. Djur var smutsiga. Sjuka och skadade djur togs inte om hand. Det var smutsigt i många bolådor och även i burar. Strö saknades i de flesta bolådorna. Alltför många döda och skadade djur.

För att få en fullständig överblick hade kontrollanterna behövt kontrollera 18 400 djur på tre dagar.

Blekinge

Här kontrollerades fjorton farmer, varav fem var olagliga. Där fanns sammanlagt ungefär 215 000 djur, och ungefär 215 000 av dem saknade någonting att syssla med i livet. Bara fyra av farmarna journalförde dödsfall.

På nio av farmerna fann man skadade eller döda djur. Flera farmer utmärker sig i de särskilda anmärkningarna:

1. Anläggningen används sin sista säsong och underhållet har blivit eftersatt. Nät i bolådor trasigt och nät mellan burar trasig. Djuren ska placeras om i hela burar och bolådor ska bytas ut. I ett skugghus var golvet av galvaniserat nät – avföringen fastnade lättare i nätet. Vid kontroll påvisades 7 gamla svansskador, 2 ansiktsår, 1 nackskada och 3 döda minkar. Det finns tomma burar för sjuka djur. 5 Dåligt rengjorda bolådor påträffades.

Alla kanske inte inser att även om man ska lägga ned verksamheten, så gäller lagen?

2. Sjuka djur oavsett ålder avlivades genom slag mot huvudet samt halsdislokation. Ett djur med gnagt öron samt ett djur med sår på hakan.

Att slå ihjäl ett djur, eller vrida nacken av det (»halsdislokation«) är djurplågeri, och därför olagligt.

3. En stor del av lyorna hade trasiga galler i botten som medförde vassa kanter. Sjuka individer avlivas oavsett ålder genom slag mot huvudet samt halsdislokation. Fyra lyor i behov av rengöring.

4. Fem djur med sårskador, varav två avläkta. I två burar påvisades djur som hade pälsen full med avföring. Åtgärder har vidtagits genom ökad strömängd. Många lyor påvisades i behov av rengöring från gamla foderrester och i vissa fall avföring. Sjuka djur oavsett ålder avlivades genom slag mot huvudet samt halsdislokation. Inredningen på farmen var på vissa håll mycket sliten.

5. Två skadade minkar påträffades. Den ena fastighetens minkfarm hade trasiga nätvaggor i flera av bolådorna. Två skugghus på en annan fastighet bör grovrengöras, samt gångarna bör hållas fria från materialet. Bolådorna på den första fastigheten bör gås igenom p.g.a. att det finns brister på flera av nätvaggorna.

6. Två skadade djur påträffades. Ett djur med sår skulle sättas i egen bur och kontrolleras. Blött på marken i minkgården, även i en del skugghus. Åtgärder måste vidtas om verksamhet ska fortsätta.

Sammanlagt hade inspektörerna behövt kontrollera 215 000 minkar för att kunna ge en fullständig bild.

Jönköping

Här hittade myndigheten tio farmer att undersöka. En av dem var olaglig. Antalet minkar är ungefär 120 000. Av dem hade nästan 24 000 någonting att göra i livet, till exempel leka med en golfboll. Dödsfall journalfördes på nio av farmerna.

Från fem av dem rapporterades att burarna var trasiga och hade vassa kanter som minkarna gjorde sig illa på. Två av pälsfarmarna själva hade ingen utbildning. (Jag undrar om alla länsstyrelser faktiskt kontrollerar den saken.)

Rapporten berättar i övrigt ingenting om hur djuren hade det. Kanske hann kontrollanterna inte titta på alla 120 000 minkar i Jönköping.

Kalmar

Här hittade myndigheten två lagliga farmer, med sammanlagt strax över 30 000 minkar. Ingen av dem hade något att pyssla med, och dödsfall journalfördes inte.

Den pälsfarmare som hade den större av de två kontrollerade gårdarna kontaktade själv länsstyrelsen och bjöd in dem att undersöka farmen. Av alla undersökta var han alltså den enda som visste att de skulle komma.

Om det inte förstås händer att fler än bara var fyrtionde minkfarmare ser på TV.

Jag har tidigare skrivit om flera av argumenten som politiker och pälsnäringspersoner använder mot att Sverige ska skaffa ett tillräckligt djurskydd.

Ett inlägg handlar om vad jag redan berört här, alltså att det för regeringen och Eskil är viktigare med pengar än med djurskydd. Ett andra inlägg handlar om argument som är så korkade att de måste vara något man säger för sakens skull. Det tredje inlägget gör upp med den idiotiska föreställningen att människors särintressen alltid skulle vara viktigare än att djur inte far illa, oavsett vad det gäller.

Personer som pälsfarmare, grisfarmare och centerpartister använder ofta argument som innebär att det till exempel skulle vara okej att plåga djur, bara man tar betalt för det. I praktiken är det ju för övrigt vad minkfarmningen går ut på, eftersom den tydligen inte vore lönsam om man efterlevde ens den förklenade tolkning av djurskyddslagen som gäller i dag.

Och nu har alltså Centerpartiet och regeringen gjort en myndighet till sin egen propaganda-maskin. Vi har sett det förut.

Så KU-anmälan av Eskil, som Helena Leander gjort, den sitter rätt bra. Men det känns liksom inte riktigt tillräckligt.

För några veckor sedan presenterades resultatet av en vetenskaplig undersökning som kom fram till det här:

Undersökningen av det generella rättsmedvetandet visar att svenskarna vill ha hårdare straff. Två tredjedelar anser att straffen är för milda, drygt hälften är generellt för längre fängelsestraff och tre fjärdedelar tycker att våldsbrott bör straffas mycket strängare än vad de görs i dag.

När allmänheten får ta ställning till utförligare beskrivningar av rättsfall blir dock bilden en annan. Allmänheten tror genomgående att domstolarna dömer mycket mildare än vad de faktiskt gör. Allmänheten föreslår också högre straff i förhållande till vad man tror ges av domstolarna. Detta straff ligger dock i fem av de sex fallen under, och i ett fall lika, vad de tillfrågade domarna föreslagit. I mellan omkring 15 och 30 procent av fallen föreslår de tillfrågade en icke frihetsberövande påföljd. Domarna däremot dömer med mycket få undantag i samtliga fall till fängelse.

Alltså: När man frågar människor om de tycker att brott borde straffas hårdare än i dag, så svarar de i regel ja. Men när man frågar dem hur enskilda brott ska bestraffas, så är de snällare än domstolarna.

Paradoxen är lätt att hitta ut ur. Den första frågan, alltså om brott borde bestraffas hårdare, innehåller en uttalat (eller explicit) relativ term – »hårdare«.

Hårdare än vad?

När frågan ställs ensam, så vet man inte. Det beror ju helt på vad personen svarar relaterar till. Därför är det alltid oerhört viktigt att man inte släpper igenom relativa omdömen, utan att samtidigt mycket noggrant undersöka vad för föreställningar som de relaterar till.

Den här undersökningen visar också att vad folk i allmänhet relaterar till när de säger att de vill ha hårdare straff, är en annan föreställning om hur hårda straff som utdöms än vad som faktiskt är fallet.

Fredrik Reinfeldt, som leder en regering med ännu hårdare straff, gillar förstås inte detta:

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) tror inte på forskarnas bild av ett glapp mellan politikers och allmänhetens syn på brott och straff.

Han påpekar att Moderaterna inte arbetar för en allmän straffskärpning, utan att det i första hand gäller grova våldsbrott, övervåld och kraftiga övergrepp mot kvinnor.

– Där känner jag nog att vi har ett starkt folkligt stöd. Man tycker att det är rätt med långa straff för den typen av allvarlig våldsbrottslighet, säger Fredrik Reinfeldt till TT.

Enligt hans mening är undersökningen alltså inte relevant för vad regeringen gör, eftersom den inte undersökt inställningen till fall av »allvarlig våldsbrottslighet«.

Undersökningen omfattande följande fall:

De sex rättsfallen utgjordes av relationsvåld där kvinnan efter skador får uppsöka sjukhus, narkotikasmuggling av 250 gram heroin, butiksrån där gärningsmannen under upprepade knivhot tvingar expediten att öppna kassaskåpet, våldtäkt under en företagskurs på ett hotell, förskingring av 350 000 kr från en äldre bankkund, och gatuvåld, där den utsatte får allvarliga skador i ansiktet. För fyra av fallen filmades i fingerade rättegångar.

Inte särskilt allvarligt?

För att svara på den frågan behöver vi lära oss ännu en ny term: implicit relativitet – eller underförstådd relativitet.

Om man till exempel påstår att det här inlägget är långt, så har man använt det implicit relativa omdömet långt. Anledningen är helt enkelt att ett inlägg inte kan vara långt utan att jämföras med något annat, som är kortare.

Det handlar alltså om en i sammanhanget underförstådd norm. Precis som med explicit relativa omdömen, så måste man när det gäller implicit relativa omdömen undersöka den här föreställningen för att veta vad som faktiskt sägs.

Och om Fredrik nu menar att den här typen av brott inte är allvarliga, så kan vi sluta oss till att han tycker att de är bara sådär lagom svåra. Kvinnomisshandel, narkotikasmuggling, butiksrån med knivhot, våldtäkter, förskingring och gatumisshandel – inte särskilt allvarligt.

Eller?

Något mera vill jag ha sagt. Fast det handlar inte om semantik, utan om straff. Så här menade Fredrik i samma lilla intervju:

Han menar vidare att det beror på vem man frågar och pekar på att till exempel brottsoffer ofta anser att gärningsmännen fått för korta straff.

– Det är många brottsoffer som lever i rädsla, som tycker att de kommer ut väldigt snabbt igen och de har ofta en känsla av att den egna säkerheten är hotad, säger Reinfeldt.

Därför finns det anledning att kort undersöka olika anledningar att utdöma straff, som olika människor använder sig av.

• Renodlade straff eller att göra rätt för sig är till för brottslingens skull. Genom att avtjäna sitt straff får man upprättelse. Efteråt har man sonat sina synder och brottet kan läggas till handlingarna. Hänsyn tas här endast till brottslingens person.
• Varnagel är till för att förebygga andra att begå brott. Det handlar alltså om straff i avskräckande syfte. Endast (de brottsförebyggande) konsekvenserna är relevanta för den här aspekten.
• Uppläxning är till skillnad från varnagel till för att personen som straffas ska känna sig så förnedrad eller obekväm att han eller hon inte begår några nya brott. Endast konsekvenserna är relevanta för den här aspekten (vilket talar till uppläxningens nackdel; det är inte särskilt effektivt).
• Rehabilitering (eller förstås habilitering) är egentligen en variant på de fostrande åtgärderna, men utifrån en mera inlevelserik utgångspunkt. Den som är våldsam av känslomässiga orsaker, upplever sig i den våldsamma situationen antagligen utan undantag som i underläge. Våld är psykiskt sett en sista desperat försvarsåtgärd, och kan därför förebyggas helt enkelt genom att man hjälper brottslingen att känna sig mindre utsatt. Hänsyn tas här främst till brottslingen och konsekvenserna.
• Skyddsåtgärder vidtas med utgångspunkt i att personen som begått ett brott kan antas göra om samma misstag igen, och att andra människor behöver skyddas från honom eller henne. För den här aspekten är offer och konsekvenser relevanta.
• Hämnd är till för att ge offret upprättelse, och hämndens svårighet är därför beroende av när offret tycker att brottslingen fått lida tillräckligt. Endast brottsoffret är relevant.

Lägg noga märke till att de åtgärder jag kallar konsekvens­orienterade, till sin natur är sådana att de inte direkt leder till någonting gott; de måste istället utvärderas empiriskt genom att man granskar om de leder rätt eller ej. Jämförelsevis så är det alltid så att stening utgör hämnd, eftersom det direkt leder till det goda man är ute efter, alltså hämnd. Några konsekvenser behöver inte undersökas.

Ofta är det en kombination av flera olika motiveringar som används för att argumentera för straff. Fredrik motiverar dock tydligt sin vilja att styra de utdömda straffen i en allt hårdare riktning med deras skyddande effekt. (Vill man vara helt ärlig, och det vill man, så försöker han väl snarare motivera de hårdare straffen genom att vädja till våra sympatier för dem som drabbas av brott, men det är ett så pass problematiskt argument att jag inte vill ta upp den tolkningen.)

En sådan argumentation förutsätter givetvis att man aktivt arbetar med det jag valt att kalla rehabilitering, till exempel i form av samtalsterapi under frihetsberövande. Detta har till exempel visat sig vara ett väldigt effektivt sätt att förebygga mäns våld.

Huruvida Fredrik egentligen tycker att sådan behandling är särskilt bra kan vi bara spekulera i. Bristen på den typen av åtgärder talar dock för det motsatta. Därför förefaller det mera troligt att han tänker i termer av uppläxning.

Egentligen säger det förstås sig självt. Den som vill ha något annat än tuffare uppläxningar av brottslingar skulle knappast ropa efter »hårdare straff«, utan kanske prata om »bättre brottsförebyggande åtgärder« eller »bättre rehabilitering« istället.

Det är den korkade behaviorismen, och förnekandet av andra psykologiska mekanismer än klassisk betingning, som spökar. Sannolikt har Moderaterna ett gott stöd i Folkpartiet – Johan Pehrsons antipsykologiska brottspolitik, Jan Björklunds lika hönshjärnta skolpolitik och Nyamko Sabunis tomhövdade språkreduktionism passar som tummen i tumskruven samman med Beatrice Asks skampålsromantik.

Nästa steg, som man redan tagit i bland annat Förenta staterna, är att i allt högre grad utdöma straff som just ett slags hämnd. Där lägger man mycket stor vikt vid offrens önskemål och känslor vid bedömningen av lämplig påföljd på ett brott, bland annat när man bedömer huruvida livstids- eller dödsdömda ska benådas eller ej. Kanske främst på kollektiv nivå, men även individuellt.

Men när man utdömer hämnd i domstolar så är det inte längre brottets allvarlighetsgrad som är avgörande, utan offrets behov av upprättelse. Det innebär att man för in en helt annan typ av godtycke i rättssalen än de andra motiven ger fog för. Både psykiskt starka och psykiskt svaga människor kan utsättas för våld.

Vi skulle med en sådan argumentation i botten för rättsutövandet inte längre ha någon likhet inför lagen i den meningen att olika personer straffades lika för samma slags brott. Det skulle istället i mycket högre grad bero på vem offret är (och hur han eller hon mår).

Visserligen motiverar även de förebyggande argumenten i viss mån en gärningsmännens olikhet inför lagen, så att man till exempel kan döma efter olika straffskalor beroende på om den som utsatts för brottet är man eller kvinna.

Men att börja utdöma hämnd är att ta godtyckligheten ett steg längre, ned till det helt individuella planet. Då motiverar man inte längre den ojämlika bestraffningen med grund i samhällets bästa, utan istället offrets behov av återupprättelse. Och det behovet skiljer sig från fall till fall.

Dessutom finns ett allvarligt problem: De som utsatts för mycket traumatiska brott känner – om de inte helt enkelt önskar livet ur förövaren – rimligtvis ett behov av mycket hårdare och längre straff, eller till och med tortyr, än vad som är ändamålsenligt om man söker förebygga brott.

Sådana bestraffningar är självfallet alldeles kontraproduktiva för samhället på lång sikt. Inte nog med att de verkar i den motsatta riktningen jämfört med förebyggande och rehabiliterande åtgärder; de förhindrar dessutom att just sådana åtgärder blir verksamma.

Dessutom skapar vi genom att utdöma hämnd istället för straff små moraliska bubblor kring varje enskild förövare, bubblor vars principer bestäms av offret. Hur allvarligt brottslingen ska bestraffas beror på offrets subjektiva upplevelse av brottet. Om man gjort någon illa blir man alltså på sätt och vis offrets ägodel.

Jag tror förstås att många tycker detta låter helt riktigt och rätt. Men om man faktiskt tänker efter ett slag så tror jag inte det är lika självklart – för någon.

För var ska man dra gränsen? Hur allvarligt ska ett brott behöva vara för att man ska utdöma hämnd istället för straff? Att köra för fort, att snatta mascara, att förskingra hos Röda Korset, att förskingra hos Hells Angels, att köpa sex, att ta sig en holk, att ladda hem en Hollywoodrulle, att örfila ett barn, att örfila en pensionär, att örfila sin fru, att mordhota en journalist, att registrera oskyldiga som medlemmar i Moderata samlingspartiet, att råna en Ica-butik, att hänga en diktator, att våldta ett barn eller att skjuta en statsminister?

Varje person som ska ta ställning till straffens plats i samhället, måste göra sig klar över huruvida han eller hon vill ha samma straff för samma brott, eller om man från fall till fall ska låta offret helt eller delvis bedöma, eller för den delen utgöra grund för bedömningen.

Likaså måste vi bli klara över om det är viktigare att alla som gjort något fel ska bestraffas och lida, eller om det är viktigare att förebygga nya brott. Väger det förgångna eller framtiden tyngst?

Det handlar inte alls om några oförenliga ytterligheter. Däremot handlar det om önskemål som i praktiken motverkar varandra. Den rättspolitik som inte utgår från en tydlig och grundläggande idé, där de här frågorna faktiskt är besvarade, den kan med rätta kallas för flum.

En sådan i ordets rätta bemärkelse grundlös politik tycks vår regering faktiskt bedriva i dag.

Den enda boten är att faktiskt för sig själv försöka bena ut hur man ser på den här typen av svåra frågor. För svåra är de faktiskt. Alla som drabbats av till och med mindre allvarliga brott vet vilka fruktansvärda känslor som följer.

Jag har själv till exempel tvingats jaga iväg en inbrottstjuv ur sovrummet mitt i natten. En annan gång var vi några som flydde undan en kille som tappat sansen, slog och bröt sönder saker på huset och i trädgården, kastade in stenar genom fönstren och fortsatte förstöra inomhus. Nu låter de här grejorna förstås inte särskilt allvarliga, åtminstone för den som aldrig råkat ut för något liknande.

Ändå är det nästintill omöjligt att tänka klart när man drabbats bara av sådana här saker, som i strikt mening inte innefattar fysiskt våld mot person. Det blir knappast lättare om man råkat ut för något mera allvarligt. Vår inlevelseförmåga hjälper oss tyvärr både att förstå offren, vilket är jättebra, och att falla till föga för godtycklighet, vilket inte alls är lika bra.

Frågeställningen blir extra svår om man väger in att allas lika värde ofta anses bestå i lika rättigheter, i frihet eller i välmående. Om man bortser från att inskränkningar av sådana saker även när de är riktiga är någonting lika dåligt, då har man övergivit principen om alla människors lika värde.

Det är helt enkelt inte enkelt. Så tänk efter. Vill du ha hårdare straff? Varför då? Vad menar du i sådana fall med »straff«?

Och hårdare än vad?

God morgon. Igen! Jag måste erkänna att jag gjort en miss. Det gäller givetvis mitt inlägg från i går om den märkliga artikeln i Expressen, där Alexander Bard, Annika Beijbom, Erik Laakso och Anders Svensson menar att Maria Wetterstrand och hela Miljöpartiet är religiösa fundamentalister.

Jag tyckte den var rolig först, och skrev genast både ett nästan lika vridet bemötande och en liten mera allvarlig begreppsförklaring till svar. Men nu fick jag syn på något.

Kärnan i deras tillskruvade resonemang är denna:

Naturen ska skyddas för människans egen skull. Den har ett värde för människan, men den har inget egenvärde, ett värde för sig själv. Naturen kan nämligen inte sätta något värde på sig själv. Endast människan kan sätta värden.

För att naturen däremot ska kunna få det egenvärde som Wetterstrand bygger sin ideologi på måste naturen tillskrivas den mentala kapaciteten att sätta värden.

Den enda varelse mänskligheten har lyckats hitta på som kan sätta värden förutom vi själva är "Gud". Det betyder att när Wetterstrand säger att "Naturen har ett egenvärde" så avslöjar hon att hon är fundamentalt religiös: Naturen är Gud! När hon sedan understryker att detta är grunden för Miljöpartiets ideologi så erkänner hon dessutom att hon är ideolog och ledare för ett religiöst parti.

Hela artikeln bygger alltså på att Maria sagt att naturen har ett egenvärde. Och det var där jag missade någonting väsentligt. Lyckligtvis felade jag på rätt sätt – jag överskattade dem.

De har nämligen hakat upp sig på just det ordet. Egenvärde. Det är på grund av det ordet allena som de skrivit sin artikel.

Men de vet inte vad det betyder!

Igen! Läs noga:

Naturen ska skyddas för människans egen skull. Den har ett värde för människan, men den har inget egenvärde, ett värde för sig själv. Naturen kan nämligen inte sätta något värde på sig själv. Endast människan kan sätta värden.

För att naturen däremot ska kunna få det egenvärde som Wetterstrand bygger sin ideologi på måste naturen tillskrivas den mentala kapaciteten att sätta värden.

Det är alldeles uppenbart att de tror att ett egenvärde är ett värde som man aktivt sätter på sig själv. Hela deras resonemang utgår från att detta är vad ordet betyder.

Men det är fel!

Ett egenvärde är nämligen ett värde som någonting har i sig eller i kraft av sina inre egenskaper. Om någonting har ett egenvärde, så har det kvar sitt egenvärde även om alla människor försvunnit, och även om alla saknar den mentala förmågan att sätta värde.

Sedan säger de att eftersom Maria tror att naturen kan tilldela sig själv värden, så måste hon tro att den är Gud.

Om den premissen faller, så är hela artikeln körd. Och givetvis faller den. På sin egen orimlighet.

Men den faller dessutom på att de inte vet vad det mest centrala ordet i hela artikeln faktiskt betyder.

Det är inget annat än ett fyrfaldigt intellektuellt självmål.

Uppdatering: Jag missade en viktig grej.

Egentligen är den här debattartikeln ett enda långt asgarv. Alexander Bard, Annika Beijbom, Erik Laakso och Anders Svensson försöker nog liva upp den pajaspolitiska debatten i Expressen litet.

Så här tror jag att man kan sammanfatta den del av argumentationen som är riktad mot Miljöpartiet:

1. Maria Wetterstrand menar att naturen har ett egenvärde.
2. Bara människor kan sätta värden.
3. Eftersom bara den som kan sätta värden kan ha ett egenvärde, så menar hon att naturen kan sätta värden.
4. Förutom människor kan bara Gud sätta värden.
5. Alltså menar Maria att naturen är Gud.
6. Miljöpartiets politik går ut på att med maktmedel påtvinga alla den guden.
7. Alltså är Miljöpartiets politik religiös extremism.

Vi kan väl börja med det påstående som hela argumentationen står och faller med.

Naturen ska skyddas [endast] för människans egen skull. Den har ett värde för människan, men den har inget egenvärde, ett värde för sig själv. Naturen kan nämligen inte sätta något värde på sig själv. Endast människan kan sätta värden.

För att naturen däremot ska kunna få det egenvärde som Wetterstrand bygger sin ideologi på måste naturen tillskrivas den mentala kapaciteten att sätta värden.

(Uppdatering: Jag missade hur dumt det här faktiskt var.)

Hela resonemanget utgår faktiskt ifrån vad Maria sade, alltså att naturen har ett egenvärde. Alltså beror slutsatsen på innebörden i orden natur och egenvärde.

Så vad är egentligen ett egenvärde? Det är samma sak som ett intrinsikalt värde, nämligen det följande:

det värde något har enbart i kraft av sina inre egenskaper, sin egen natur, och alltså oberoende av sina konsekvenser och andra yttre omständigheter. Intrinsikalt värde kallas ofta egenvärde, inre värde eller värde i sig.

(NE.se)

Ett egenvärde är alltså inte någonting som går att sätta. Istället finns egenvärdet där, alldeles oavsett om det finns några levande varelser. Så är det per definition.

Av citatet ovan finner vi att debattörerna hyser följande uppfattning:

Detta att »sätta värde« kan vi rimligen uppfatta på två sätt:

1. Att värdesätta, alltså att uppleva att någonting har värde.
2. Att tilldela värde, alltså att påstå att någonting har värde.

Även om den första tolkningen inte riktigt stämmer med vad debattörerna skriver i övrigt, så är den inte omöjlig. Dessutom är den inte helt orimlig. Kan den då vara vad de menar?

Nej!

Så här skriver de:

Den enda varelse mänskligheten har lyckats hitta på som kan sätta värden förutom vi själva är "Gud".

Här säger de, i sådana fall, att djur som till exempel gorillor, hundar, valar eller delfiner inte kan föredra det ena framför det andra.

Givetvis inser de att djur har upplevelser. Alltså måste de istället mena att endast människan kan säga att saker har värde.

Följaktligen bygger hela deras argumentation på följande premiss:

Med andra ord krävs det en viss intelligens för att kunna ha något egenvärde. Detta innebär att en hel drös av begåvningshandikappade inte kan ha något egenvärde, utan kan utnyttjas fritt eller avlivas utan att världen blir sämre för det.

Troligtvis förfasar sig debattörerna över en sådan tanke. Med andra ord säger de emot sig själva.

Dessutom är idén förfärligt flummig. Är det alltså intelligens som är värdefullt i sig, och ingenting annat? I sådana fall är ju mer begåvade människor mer värda.

Vad är det förresten som är så bra med intelligens?

Kanske vill du svara: Intelligens är bra för att man kan hitta på smartare sätt att få det bra. Men då säger du ju att det i själva verket är att ha det bra som är värt någonting i sig, och att intelligens bara är ett verktyg med instrumentellt värde – inte intrinsikalt.

Faktum är att om någonting har ett egenvärde, så går det inte att svara på i kraft av vad det är värt någonting, för då är det inte egenvärden man pratar om längre.

Och om intelligens är det enda som är värdefullt i sig, så har ju dessutom en hel del andra djur än vi egenvärde. Och detta hävdar författarna med bestämdhet är fel.

Är det inte för övrigt en mycket rimligare tanke att det är förmågan att uppleva som gör varelser värda någonting i sig, eller åtminstone trevliga upplevelser? Eller att man får välja vad man vill, alltså att upplevelsen av valfrihet har egenvärde?

Men för dem är det tydligen förmågan att sätta värde – och ingenting annat – som har egenvärde. (Om något alls har det, förstås.)

Nej, det här är bara flum och tokerier. Korthuset har rasat! Argumentationen är kullkastad. Artikeln är tom.

Alexander, Annika, Erik och Anders har alla fyra fel – i grunden.

Men varför ska vi nöja oss där? Vi kan även ställa oss frågan: Anser de att någonting alls kan ha ett egenvärde? Kanske menar de att det inte finns några! Allt de sagt någonting om är ju vilka som kan ha det.

Vi väljer alltså mellan de följande alternativen.

1. Någonting kan ha ett egenvärde.
2. Ingenting kan ha ett egenvärde.

Vi börjar med att kika på påståendet att ingenting har något inre värde. Det innebär att allt som finns bara har ett instrumentellt värde, alltså ett värde som verktyg för att nå någonting annat som är värdefullt. Om ting och handlingar av instrumentellt värde säger man att de är värdefulla i kraft av vad de ger oss för något bra (eller dåligt).

Men om allt som existerar och sker saknar inre värde, så får vi problem. Vad ska vi egentligen ha våra verktyg till, om det inte finns någonting som i sig är värdefullt? Om lycka saknar värde, så är ju även allt som ger oss lycka värdelöst, eftersom det inte leder till någonting värdefullt. Det blir som att följa en vägbeskrivning som aldrig tar slut, för det finns ingenstans vi ska.

I sådana fall saknar allting alltså värde – värdenihilism. Den åsikten beskrivs emellanåt som »liberalismens mörka baksida«, jämsides med andra mörka baksidor som socialismens förtryckande fåvälde eller konservatismens omfattande normförtryck.¹

Men att allting saknar värde tycks de faktiskt inte mena:

Liberalerna tror att vi får en bättre värld om enskilda människor ges mer makt att styra över sina liv. Socialisterna menar att världen blir bättre om vi gör fler gemensamma välplanerade satsningar.

För om det inte finns några värden, så kan ju världen inte bli bättre. Alltså kan vi stryka det andra alternativet. Någonting kan, enligt debattörerna, ha ett egenvärde.

Men vad? Jag gissar: Människan.

En av debattörerna, Alexander, har givit uttryck för den åsikten. Anders skriver apropå debattartikeln att han »menar att värden uppstår först när människan värderar saker runtomkring sig«. Erik verkar i sin tur inte ha tänkt särskilt mycket på vad han faktiskt skrivit under, och »vill värna naturen främst av rationella skäl, inte av religiösa«. Vad Annika sagt om saken vet jag inte.

Men jag antar att de alla ställer upp på följande två påståenden:

1. Människan har ett egenvärde.
2. Naturen saknar egenvärde.

Här uppstår genast ett problem. Påståendena är nämligen oförenliga, eftersom »naturen« inbegriper »människan«. Människan är inte bara inuti naturen, utan också en del av naturen. Jag ska vara otroligt pedagogisk:

Alltså: Om människan har ett egenvärde, och människan är en del av naturen, så har en del av naturen ett egenvärde.

Finns det då skäl att tro att människan faktiskt är en del av naturen? Jo då. Här är ett par:

• Vi är en del av ekosystemen; vad vi gör påverkar resten av naturen, och resten av naturen påverkar oss.
• Det fysiska samspelet mellan oss och resten av naturen, är av samma slag som samspel mellan andra delar av naturen.

Och så vidare.

Men synen på människan som en del av naturen har faktiskt sina opponenter. De menar att människan inte är något djur och att människan inte är naturlig. Det är alltså så att människa och natur i grunden är helt olika saker, ungefär på samma sätt som planeten Jupiter, antalet 5 och känslan av hämnd.

Vad kan vi finna för vetenskapliga skäl att anta något sådant? Inga!

Vad finns det för filosofiska skäl att tro det då? Ett par vanliga förklaringar ser ut så här:

1. Gud skapade människan som en väsensskild del av naturen, eftersom hon är den enda varelsen som har en själ.
2. Människan är inte en biologisk varelse, utan istället är hon en kulturell varelse.

Vi börjar med det andra alternativet. Varför skrev jag inte att människan är både en kulturell och en biologisk varelse? Därför att det påståendet inte ger något stöd åt tanken att vi är av ett helt annat slag. Kulturen hade i sådana fall varit av naturen, eftersom människans kultur enligt det synsättet är en produkt av vår biologiska utveckling.

Alltså: Antingen tycker de själva att deras bärande premiss är felaktig, eller så har de en vidskeplig och ovetenskaplig syn på människan som helt separerad från naturen och det naturliga.

Givetvis tycker de inte själva att de har fel.

Men den enda varelse mänskligheten har lyckats hitta på som kan separera människa från natur på det sättet, har vi fått veta, är »Gud«. När de nu understryker att detta är grunden för både liberalism och socialism, så erkänner de ju dessutom att ideologierna de förespråkar är religiösa… som de själva ser på saken, åtminstone.

Alltså – en fanfar tack – religiös fundamentalism!

1. Det här är givetvis konsekvenserna av att dra ideologierna på tok för långt, något som mycket få svenska liberaler, socialister och (med vissa undantag) konservativa gör. ↩